Filosofselina - Ute på promenad i vardagens icke-galna värld...

Kollade nyss på en riktigt otäck skräckfilm, och nu sitter jag här vid datorn med spänningshuvudvärk, brummande i samma takt som ljudet från datorn. Lampan i taket sticker i mina trötta ögon och jag funderar på om jag ska lägga mig nu ändå, trots mina funderingar på att sitta uppe tills C kom hem så vi kunde lägga oss tillsammans :)

Imorgon väntar flygresan till solen, stranden, hotellet och alla de små gatuaffärerna med tillhörande försäljare...Turkiet med andra ord! Jag älskar att resa! Man vet aldrig vad som händer när man utomlands. Visserligen brukar inte de dagliga besluten handla om mycket annat än huruvida man ska bada i havet eller poolen, sola på mage eller rygg, vilken restaurang man ska äta på etc etc. Det är ändå lite komiskt att vi "svenskar" måste åka utomlands för att för en gångs skull låta bli mobiltelefonen, datorn, teven och alla måsten. Vad dumt att egentligen acceptera att alltid finnas tillgänglig? Det är väl det som är semester mer än något annat kanske? Att fly från "tillgängligheten"?

Jag har tänkt en del på det. Sålänge man accepterar något som det är, så kommer det aldrig att ändras, inte en chans. Ett bra exempel finns inom mitt kommande yrke som sjuksköterska. Det har blivit så att det på något vis hör till yrket att alltid kunna nås på telefon eller live. Det är inte ovanligt att man ser sjuksköterskor sitta med telefonen på under lunchen t.o.m! Vissa (framförallt äldre) brukar dock vara noga med att inte bli störd på sin lunch, men det hör tyvärr heller inte till ovanligheten att man går ifrån sin lunch, diskuterar jobbsaker under lunchen, eller bara smäller i sig maten på 5 min. Tråkigt tycker jag! Alla behöver en ordentlig paus i arbetet när man jobbar en hel dag. Egentligen skulle man ha som rutin att faktiskt lämna avdelningen och äta någon annanstans, men det är kanske tråkigt i längden, iaf om man inte har någon arbetskollega med sig att prata med! :)

Vad jag ville komma fram till är i alla fall att jag längtar efter den där känslan av frihet, lugn och avskärmning från vardagens tillgänglighet. Jag måste ändå säga att jag har blivit bättre på att faktiskt inte känna mig tvungen att hålla mig uppdaterad. Jag har inte mobilen i fickan hela tiden, eller kollar facebook jämt och ständigt. Det var mer så när jag var ordförande för kårföreningen, då hade jag ju ett annat ansvar att finnas tillgänglig och vara uppdaterad på min fritid, för att kunna planera kommande evenemang och annat.

Nej nu säger mina ögon ifrån, blir alltmer känsliga för ljuset från dataskärmen och lampan i taket...nästintill bländade. Får ge mig nu och säga hej till kudden och hejdå till bloggen :)
Hoppas flyget går bra och resan blir underbar!!!!! hihi