Dagen efter dagen
Visst är det en fantastisk känsla att fylla år?! Man känner hur man växer, att man vaknar upp som en ny människa och livet bara ler!
Eller...nä...inte riktigt :P
Så himla fantastiskt är det inte. Men däremot blir det vad man gör det till. Jag är lite kluven till vad jag tycker om att bli "uppvaktad" egentligen. Men födelsedagar är ett bra tillfälle att samla sina vänner och ta igen förlorad tid eller kanske knyta nya kontakter.
Igår var jag i alla fall på Pustervik och spelade pingis hela kvällen. Det var jättetrevligt faktiskt! :) Jag blev lite förvånad över att de gamla pingistakterna fanns kvar sedan 6:an i mellanstadiet då vi körde pingis varje rast. Det var väldigt mycket folk där och vi körde rundpingis med kanske 30 deltagare samtidigt! Hamnade i final några gånger faktiskt, hihi skoj!
Jag hade en trevlig födelsedag helt enkelt! :)
Dock blev det lite panik när det var dags att dra sig hemåt. Först var det osäkert om det skulle gå någon vagn hem trots att tidtabellen visat det. Sen när vi gått ut till spårvagnshållplatsen stod det att vagnen skulle gå 7 minuter senare. När det var 2,3 minuter kvar inser jag att jag glömt kvar en present jag fått av Karin! Jag springer med klackskorna tillbaka till pustervik, knackar på, springer upp på övervåningen, hittar ingen present och frågar i baren men dom har inte sett något. Jonas ringer och skriker att jag ska springa så fort jag bara kan för spåvagnen kommer!! (Sista vagnen)
Jag får panik och rusar ut ur Pustervik och mot vagnen, som åker precis när jag kommer fram!
Viktor hade stannat kvar för att jag inte skulle vara själv.
Så där stod jag. Sista vagnen hade gått, Karins present var borta och fötterna värkte. En kille från pingisklubben som stod på hållplatsen, Jonas, erbjöd sig att gå till pustervik och försöka hitta presenten åt mig! :) 5-10 minuter senare kom han tillbaka med min påse med presenten i handen. Så himla snällt!
Viktor beställde taxi hem och betalade resan åt mig som en födelsedagspresent. Vi kom hem när klockan var kanske kvart i tre. Jag lade mig någon gång efter tre.
Morgonen därpå...
Jag vaknade med ett ryck kvart i 7 på morgonen.
Jag hade kramp i båda benen, gjorde så fruktansvärt ont så jag knappt kunde andas. Så ont så man skrek.
Efter ett tag (en evighet) kändes det bättre, och jag tänkte göra ett försök att gå upp. Satte mig på sängkanten för att sedan kunna resa mig. Men det gick inte, det gick inte att stå på benen! Det gjorde ont, var stelt och jag fick försöka ett flertal gånger innan jag ens kunde stå. Nästa steg blev att försöka ta ett steg. Benen var helt svaga och jag fick sätta mig och vila mellan försöken. Tog mig kanske en kvart, tjugo minuter innan jag kunde stappla mig fram på toa. Uja uja...
Vi skulle ha frågestund inför tentan 9-11, och jag hade bestämt mig för att ta mig dit oavsett hur trött jag var. Det var dock väldigt tufft bara att ta sig fram. Hela dagen har benen varit stela, ömma och spända...ungefär lika möra som efter ett rejält träningspass. Känns faktiskt fortfarande konstigt i benen...även efter så många timmar. Men jag hoppas verkligen inte att det kommer hända igen, känns nästan läskigt att lägga sig.
Det var ett uppvaknande jag inte skulle önska någon. Fruktansvärt ont gjorde det!
Min kväll har iaf varit trevlig. Det har varit asp-infomöte i matsalen inför aspningen i höst. Sedan fick jag ett oväntat spontan-besök av Malena, kollade lite på Idol och hade trevligt. Nu sitter jag här, men en plan att lägga mig tidigt! Har en del sömn att ta igen kan man säga :P
Godnatt på er!
