Känsla av sammanhang
Jag vet inte vad jag ska skriva nu. För ibland kan inte ord förklara någonting. Ibland finns det heller ingen förklaring. Alla frågar sig, men ingen vill egentligen veta.
Har ni varit med om känslan att vart ni än vänder er om, finns känslor. Blinkande ögon, bultande hjärtan, alla med en historia inom sig.
Har ni vänt er om och inte sett människor, bara berättelser. Bara ögon fyllda med livet, eller smärtan och tomheten när livet inte är närvarande. Kanske endast minnet av ett liv som en gång fanns där?
Jag förstår ingenting. Ingen förstår någonting. Det finns genvägar, en tro om att saker och ting kan förklaras. Kanske förklaras av något som inte kan förklaras.
Jag tror inte på genvägar.
Tror inte heller att det finns ett ord för något som skulle kunna ha någon möjlighet att förklara något så komplext som detta.
Livet alltså.
Jag vet att det inte leder till mycket att ens reflektera, kanske bara är klyschigt? För något resultat kommer jag aldrig att få, vem skulle ge det till mig? Vem skulle komma med ett guldkantad brev med svaret på det alla undrar när dom känner livet inom sig? Ingen. Inget.
Man undrar ju ibland hur något så simpelt, kan vara så komplext på samma gång. Människor föds, lever eller ser livet passera förbi ögonen, och dör. Likaså djur, likaså växter. En början och ett slut. En del av ett sammanhang.
Ingen existerar utan någon annan. De enda vi minns, är de som lyckats lämna spår efter sig. Kanske ett minne, kanske en skrift. För det mesta antar vi bara att det fanns personer före oss, hur skulle vi annars kunna leva?
Känner mig sprängfylld av känslor och tankar idag. Nästan en tår i ögat, men inte av sorg. Däremot en medvetenhet om andras känslor, andra runtomkring mig.
Jag är mest fylld av glädje just nu. Glädje för min del i sammanhanget…
