En annan värld
Jag har kommit på hur mycket jag har saknat att läsa böcker. I samband med att min grupp skulle skriva vårt arbete inom palliativ vård (vård i livets slutskede), så lånade jag en bok om barn och döden. Den heter "Döden är livsviktig", skriven av Elisabeth Kübbler-Ross. Författaren är en läkare som har jobbat med döende barn i många år. Hennes berättelse kring olika patienter hon mött är så oerhört gripande. Boken har verkligen fått mig att inse hur ofta man underskattar barn. De är oftast mycket mer medvetna om omgivningen och vad som pågår, än vad man tror. De har en annan slags förståelse som inte handlar om ord och text. En förståelse som kan uttryckas i symboliskt språk som t.ex. teckningar.
Det står mycket om syskonen till de sjuka barnen. De glöms ofta bort. Det står även mycket om föräldrar som inte pratar med sina barn om vad som händer, om döden och döendet. Jag fastnade mycket vid en text som handlade om barn som förlorar en anhörig, vikten av att låta barn delta i processen:
"Man ska inte skydda sina barn, inte försöka beskydda dem, för det går ändå inte. Det enda man åstadkommer då är att man skyddar sig själv, samtidigt som man tar ifrån sina barn ett tillfälle att få växa och förbereda sig för livet."
Det är en text som jag tycker stämmer väldigt bra, egentligen både för barn som för vuxna. Det är genom livets små hinder som man utvecklas mot en större förståelse och ett djupare perspektiv. Jag tycker sånt är mycket spännande! Jag vill själv sträva mot att trotsa mina rädslor och våga satsa på magkänslan. Jag älskar äventyr! Samtidigt vet jag att det inte alltid är helt lätt och att vissa hinder är svårare än andra.
Det får mig att tänka på ett annat exempel i boken, om en flicka som låg döende i cancer. Hon hade alltid varit en mycket duktig elev i skolan och hennes dröm var att bli lärare. Läkaren frågade henne: "Ibland händer det att din lärare delar ut en väldigt svår uppgift. Ger hon uppgiften till alla elever, sina sämsta elever, eller kanske till de bästa?" Flickan lyste upp och svarade stolt att hennes lärare bara delar ut det till de absolut bästa i klassen. Läkaren sa då: "Gud är också en lärare. Tror du att han gav dig en svår uppgift eller en uppgift som han hade kunnat ge till vilket barn som helst i klassen?" Flickan tittade på sig själv där hon låg alldeles utmärglad och blek. Hon sa, med mycket eftertanke och lycka i rösten: "Jag tror inte att Gud hade kunnat ge en svårare uppgift till något enda barn"
Jag känner att jag har lärt mig så himla mycket om vård i livets slutskede, av att läsa denna bok. Mer än vad jag lärt mig under terminen. Det säger förstås en del om föreläsingar och inlämningar. Men mitt budskap är:
LÄS MER BÖCKER! :)
Det står mycket om syskonen till de sjuka barnen. De glöms ofta bort. Det står även mycket om föräldrar som inte pratar med sina barn om vad som händer, om döden och döendet. Jag fastnade mycket vid en text som handlade om barn som förlorar en anhörig, vikten av att låta barn delta i processen:
"Man ska inte skydda sina barn, inte försöka beskydda dem, för det går ändå inte. Det enda man åstadkommer då är att man skyddar sig själv, samtidigt som man tar ifrån sina barn ett tillfälle att få växa och förbereda sig för livet."
Det är en text som jag tycker stämmer väldigt bra, egentligen både för barn som för vuxna. Det är genom livets små hinder som man utvecklas mot en större förståelse och ett djupare perspektiv. Jag tycker sånt är mycket spännande! Jag vill själv sträva mot att trotsa mina rädslor och våga satsa på magkänslan. Jag älskar äventyr! Samtidigt vet jag att det inte alltid är helt lätt och att vissa hinder är svårare än andra.
Det får mig att tänka på ett annat exempel i boken, om en flicka som låg döende i cancer. Hon hade alltid varit en mycket duktig elev i skolan och hennes dröm var att bli lärare. Läkaren frågade henne: "Ibland händer det att din lärare delar ut en väldigt svår uppgift. Ger hon uppgiften till alla elever, sina sämsta elever, eller kanske till de bästa?" Flickan lyste upp och svarade stolt att hennes lärare bara delar ut det till de absolut bästa i klassen. Läkaren sa då: "Gud är också en lärare. Tror du att han gav dig en svår uppgift eller en uppgift som han hade kunnat ge till vilket barn som helst i klassen?" Flickan tittade på sig själv där hon låg alldeles utmärglad och blek. Hon sa, med mycket eftertanke och lycka i rösten: "Jag tror inte att Gud hade kunnat ge en svårare uppgift till något enda barn"
Jag känner att jag har lärt mig så himla mycket om vård i livets slutskede, av att läsa denna bok. Mer än vad jag lärt mig under terminen. Det säger förstås en del om föreläsingar och inlämningar. Men mitt budskap är:
LÄS MER BÖCKER! :)
Kommentarer
Trackback
