Guardian
Tar ansvar som en doktor
Sliter som en sjuksköterska
Får betalt som en frivilligarbetare
Tänk om patienterna visste att vi dagligen räddar dem från mindre kloka vårdbeslut. Tänk om vi inte ifrågasatte orimliga medicinordinationer. Tänk om vi inte skulle protestera beslut om tidiga hemgångar (och med det) besök på akuten efter två dagar igen för att planeringen brustit. Att planera, samordna, vårda, lindra, stötta, hjälpa och försöka förstå. Att larma när patientsäkerheten inte håller. Att var och varannan dag behöva bli förbannad och skarpt säga ifrån för att något ska hända. Att inte hinna med sig själv. Att inte hinna med patienterna. Att gå hem sent och kliva upp tidigt, utan att alltid kunna släppa tankarna på de väldigt sjuka patienterna och deras förtvivlade anhöriga som står maktlösa inför det som händer. En kamp mot klockan.
När ska samhället vakna? När ska ekonomerna i ledningen lära sig plus och minus = att fler och sjukare patienter inte passar ihop med färre anställda och färre vårdplatser? Fick Lisebergskortet på posten häromdagen, med ett fint komponerat brev där ledningen tackar för våra exceptionella insatser för att kunna ge den allra bästa vården till våra sjuka patienter. Att det varit ett hårt tryck på sjukhuset under hela vintern... Hade då precis kommit hem från ett hårt arbetspass, hade jobbat över nästan 1 h och visste att jag skulle upp dagen därpå. Kände för att bränna brevet, kändes som ett hån. Vad vet sjukhusledningen egentligen om vad som händer på golvet. Ingenting hoppas jag, hur skulle de annars kunna motivera att saker och ting får fortgå såhär?
Jag undrar hur länge vården kommer att klara sig på alla fantastiska eldsjälar som ger allt och tappar bort sig själv på vägen. En dag har vi också gett upp pga utbrändhet och otacksamma löner, och vem finns då kvar för att skydda patienterna och deras anhöriga?
Sliter som en sjuksköterska
Får betalt som en frivilligarbetare
Tänk om patienterna visste att vi dagligen räddar dem från mindre kloka vårdbeslut. Tänk om vi inte ifrågasatte orimliga medicinordinationer. Tänk om vi inte skulle protestera beslut om tidiga hemgångar (och med det) besök på akuten efter två dagar igen för att planeringen brustit. Att planera, samordna, vårda, lindra, stötta, hjälpa och försöka förstå. Att larma när patientsäkerheten inte håller. Att var och varannan dag behöva bli förbannad och skarpt säga ifrån för att något ska hända. Att inte hinna med sig själv. Att inte hinna med patienterna. Att gå hem sent och kliva upp tidigt, utan att alltid kunna släppa tankarna på de väldigt sjuka patienterna och deras förtvivlade anhöriga som står maktlösa inför det som händer. En kamp mot klockan.
När ska samhället vakna? När ska ekonomerna i ledningen lära sig plus och minus = att fler och sjukare patienter inte passar ihop med färre anställda och färre vårdplatser? Fick Lisebergskortet på posten häromdagen, med ett fint komponerat brev där ledningen tackar för våra exceptionella insatser för att kunna ge den allra bästa vården till våra sjuka patienter. Att det varit ett hårt tryck på sjukhuset under hela vintern... Hade då precis kommit hem från ett hårt arbetspass, hade jobbat över nästan 1 h och visste att jag skulle upp dagen därpå. Kände för att bränna brevet, kändes som ett hån. Vad vet sjukhusledningen egentligen om vad som händer på golvet. Ingenting hoppas jag, hur skulle de annars kunna motivera att saker och ting får fortgå såhär?
Jag undrar hur länge vården kommer att klara sig på alla fantastiska eldsjälar som ger allt och tappar bort sig själv på vägen. En dag har vi också gett upp pga utbrändhet och otacksamma löner, och vem finns då kvar för att skydda patienterna och deras anhöriga?
Kommentarer
Trackback
