En tumlare till hjärna
På Lovisenberg används journalsystemet DIPS, det enda systemet för hantering av patienter och deras journaler, SKÖNT! Slipper därmed kryssa runt bland tusen olika system som på Sahlgrenska. Dock har jag nu istället övervakningskurvor och medicinlistor i pappersform, relativt avancerade sådana dessutom.
Idag har jag för första gången dokumenterat i DIPS. Insåg snabbt att bokstäverna ä och ö inte finns på norska tangentbord utan istället ø och æ. Alla ord med dessa bokstäver i blev alltså automatiskt “norskliknande” fast då oftast felstavade och inkorrekta norska ord. Kändes jättedumt, som om jag försökte låtsas att kunna norska. Måste vara bättre att istället försöka skriva rätt norska ord direkt? Finns förstås möjlighet att kopiera och klistra in ä och ö varje gång, eller ev använda något snabbkommando men det blir ju ineffektivt!
Pratade med min handledare om detta, och hon tyckte absolut att jag kunde skriva på norska blandat med svenska. Tydligen gjorde flera så. Känner ändå, vad tusan jag är ju i Norge så då är det väl bättre att försöka mig på språket ordentligt! Märkte till min stora förvåning hur många ord och stavningar jag redan hade snappat upp! Jag skrev dagens dokumentation med mer norska ord än svenska. Galet! Jag insåg också att jag automatiskt använde mig av vissa norska ord för att lättare förklara mig för någon kollega eller patient. Detta är alltså efter TRE dagar på jobbet. Hur ser det ut efter några månader? :) Min handledare läste igenom dokumentationen och tyckte att det såg jättebra ut. Jag som hade förberett mig mentalt på ett antal skrattanfall från hennes sida, över min (i mina ögon) skrattretande konstiga text.
Idag hade jag också en kollega från Danmark, men det var BETYDLIGT mycket värre. Jag förstod uppskattningsvis en fjärdedel av vad hon sa och då oftast med några sekunders fördröjning. Jag fick först bearbeta orden i någon sekund i den förvirrade tumlare som numera är min hjärna. Detta resulterade förstås i att jag stod tyst, log och hummade, medan min handledare pratade med kollegan. Tänk när jag inte har min handledare som kan stå bredvid och förstå precis allt och svara adekvat haha! Jag måste se ut som en idiot, alternativt verka suuperblyg! :D
Min handledare hade idag ansvar för “stanscallingen”, sökaren som larmar när någon behöver ögonblicklig hjälp (t.ex vid hjärtstopp). Tillsammans med anestesiläkare, medicinläkare, anestesi-ssk och ssk från akutmottagningen springer de till vederbörande avdelning för att agera. Vi gick igenom utrustningen. För att få ha det ansvaret ska man vara erfaren och gå en särskild A-HLR-kurs där man själv ska kunna analysera hjärtrytmen för att veta om man ska defibrillera eller inte. Känner verkligen att jag måste läsa på om alla akutläkemedel etc! En del i inskolningen är att läsa på om intensivvård, anatomi-fysiologi etc, vilket jag tycker är toppen! Jag kommer heller inte att få göra allt direkt utan succesivt inskolas i olika svårighetsgrader, känns tryggt.
Frågade personalen lite om vad man gör om man har det väldigt lugnt, i väntan på nya patienter etc. De sa då att avdelningarna brukar ringa för att be om hjälp med komplicerade medicinska åtgärder t.ex, att man då kan gå upp och hjälpa dem. Idag var jag med och assisterade anestesiläkaren med en CVK-inläggning. Patienten kom från en avdelning ner till MIO för att göra ingreppet. Även om det inte är världens häftigaste sak så gav det mig en stor insikt, jag står nu på andra sidan. Den sidan man ber om hjälp ifrån :O Hur ska jag kunna bära den manteln? Jag har kollegor som jobbat flera år inom intensivvård. Men de säger alla att det är okej att fråga, ok att vara ny! Men kan ni förstå hur spännande allt är :D Jag VILL ju lära mig massa nytt, utvecklas! Men kanske är galen som både flyttar utomlands OCH börjar jobba inom intensivvård med “bara” 2,5 år som allmän-ssk i bagaget, samtidigt? YEAH!
