Filosofselina - Ute på promenad i vardagens icke-galna värld...

Jag pratar mycket.
Jag är en pratsam person och jag behöver prata av mig för att må bra. Just nu känner jag mig väldigt kapad och frustrerad eftersom jag har förlorat min röst sedan igår kväll. Får inte ett ljud ur mig, kan inte uttrycka mig annat än med papper och penna, knapparna på mobilen eller tangentbordet på datorn. Det är inte konstigt att jag nu återigen sitter här och skriver ett blogginlägg och filosoferar över vardagens små dilemmor. Det är mkt tankar som rör sig i huvudet och mkt känslor som kastar en fram och tillbaka. Ibland önskar man att man bara kunde göra något utan konsekvenser, göra precis det man känner för! (Om man nu någonsin kan veta precis vad det är)
Jag känner mig lite orolig över att min röst inte ska komma tillbaka innan praktiken börjar på måndag. Att jag måste sjukanmäla mig :( Det skulle vara riktigt riktigt tråkigt...

Man kan fundera på varför jag sitter här utan röst?
Jag har haft några varningstecken under veckan, att en förkylning kan vara på gång. Dock tar det mkt energi av en att vara på praktik och man kommer oftast hem med en känsla av..trötthet. Man fryser, man är orkeslös. Symtom som är lätt att misstolka som förkylningssymtom.
I onsdags jobbade jag heldag. Klev upp 5 på morgonen, började 6.45 och slutade 16. Det var en hektiskt dag med mkt moment. På eftermiddagen skulle jag följa med en man till operation där hans lungsäck skulle tappas på vätska. Han var jätterädd och nervös och jag gjorde mitt bästa för att prata med honom och lugna honom inför ingreppet. Jag kände att jag var väldigt torr i halsen men fortsatte att prata på för hans skull..
Ingreppet gick bra och han var väldigt tacksam för att jag hade följt med honom och varit ett stöd.
Efter jobbet åkte jag direkt till Wokhouse vid Bergssprängaregatan för att möta upp med HäVSex och de andra asparna. Jag åt sushi för första gången i mitt liv! :) Det var gott, men lite svårt att äta. Efteråt drog vi till Chalmers och pubrundan. Det var någon gång där under kvällen som rösten försvann. Jag blev nog känd som "tjejen utan rösten" i torsdags :P haha
Men det var roligt, det var en trevlig kväll trots att det var lite jobbigt att inte kunna prata. Ofta så kan man ju göra sig förstådd med hjälp av gester. Jag kunde dock ändå inte låta bli att prata fast att jag inte borde ha. Det är ju en sådan påfrestning för stämbanden. Men om man ska prata så är det iaf bättre att prata som vanligt än att viska.
Eftersom det var en vanlig vardag så gick inte spårvagnarna så länge, stannade därför kvar längre och åkte sedan hem med morgonvagnarna. Kom hem, åt lite frukost/kvällsfika och gick och lade mig och sova. Vaknade någongång vid 15 idag.

Idag har rösten varit helt borta. Har inte kunnat säga ett ljud.
Det har varit lite frustrerande och man märker verkligen hur ofta man använder sin röst i vardagen. Jag skulle bl.a. åka iväg till Stigbergstorget för att köpa kebab. Redan vid spårvagnshållplatsen frågade någon mig när vagnen skulle gå, och jag kunde inte svara..bara vifta med handen vid halsen så att dom skulle förstå att jag tappat rösten.
Sen vid pizzerian så skrev jag upp på en lapp vad jag ville ha. Hade ett ärende in till affären också. Därinne frågade en tjej om jag visste var en vara låg, och jag fick återigen försöka förklara med gester. Man tänker inte på alla små frågor man hela tiden stöter på, kassören i kassan som frågar om man vill ha kvittot tex..

Jag håller tummen att rösten är tillbaka imorgon. Jag känner mig iaf inte förkyld men något måste ju ha satt sig och bitit fast på stämbanden.
Nu är jag trött.
Godnatt..

Tänkte bara förklara lite om varför jag inte har uppdaterat min blogg på ett tag. Jag är ute på praktik nu i 3 veckor (43-45). Det är så himla intressant, och efter varje dag kommer man hem helt slut och med en ljummande känsla i fötterna. Men det gör ingenting, för praktiken är verkligen det bästa på hela ssk-utbildningen!! Man lär sig så himla mkt och man får så mkt nya intryck hela tiden.

Jag tillbringar hela dagarna på avd 54 på Onkologen (Sahlgrenska). Har jättebra handledare som verkligen ger mig uttrymme att prova själv och ta eget ansvar. Jag vill ju verkligen lära mig så mkt som möjligt, och alla där gör sitt bästa för att jag ska få möjligheter till det. Så fort det händer något speciellt så hämtar de mig så att jag får vara med. När något ska utföras, tex PVK-insättningar, venprover, eller infusioner...så frågar de mig om jag vill göra det? ;)
Och det är klart att jag vill!! hihi

Det känns så bra att dom verkligen litar på mig. Att dom inte står och övervakar allt man gör. Sen är det ju självklart att man hämtar någon så fort det är något man är osäker på. Man är ju ändå bara en elev och det får man inte glömma...
Idag var det tex en patient som jag skulle ge näringsinfusion till, han var övertygad om att det skulle ges i sonden, men jag blev osäker på om det verkligen stämde och gick direkt och frågade handledaren som berättade att det skulle ges i cvk:n. (Bara ett exempel på vikten av att inte göra något om man är osäker på om det verkligen är rätt)

Det ger verkligen en underbar känsla i magen, när man utför något moment och det går jättebra. Man blir lite stolt inombords och man får en känsla av att man nog faktiskt valt rätt väg i livet. Det behöver inte vara någon stort, kan räcka med att känna att man verkligen känner att man får en bra kontakt med en patient.

Är tacksam för mina handledare som verkligen är pedagogiska och lär mig massor om hur man ska tänka angående olika patienter. Dom förklarar hur dom tänker runt omkring allt, och varför dom gör som dom gör? Det är ju inte så självklart vad alla provsvar står för tex, eller varför vissa mediciner sätts in osv.

osv osv..

Jag lovar att berätta mer om allt jag har varit med om senare, men nu måste jag sova så jag orkar med en ny dag av "happenings" ;) wiihoooo

                                   

Skoj kväll var det igår! :) hihi
Vi hade aspning och kvällen bestod bland annat av spontansittning i matsalen, och häng i 8b2.
Trots sen hemgång och diverse tjorv där på slutet så känner jag mig pigg och glad idag. Solen skiner och jag har nyligen ätit frukost. Kan nog stämma att man är ganska väderstyrd och påverkas mer än vad man tror av brist på solens strålar. Av bara den anledningen skulle jag kunna ta en riktig långpromenad i solskenet för att ta vara på vädret sålänge det varar! Får se om jag tar mig ut snart då ;)

Dagarna går väldigt mkt hit och dit, och vissa saker påverkar en mer än andra. Har t.o.m. haft lite tvek på vad jag faktiskt egentligen helst vill göra i mitt liv? Om sjuksköterska verkligen är min grej på riktigt? Antar att alla har såna dagar där man ifrågasätter sig själv och sina val. Ska bli väldigt intressant att gå ut på praktik nu i tre veckor och se hur det är att jobba som sjuksköterska på ett sjukhus.
Tänk om man kunde få praktisera på ambulansen, skulle vara sjukt spännande!...känner lite att det kanske är där jag vill vara? Eller akuten. Jag vill liksom inte gå runt på en avdelning och ge värktabletter till människor som kanske inte ens behöver det. Jag vill hjälpa till där det verkligen behövs och ge medicin som verkligen behövs, som räddar liv.
Får se.

Ikväll blir det taco-partykväll med klassfolk, ska bli roligt! :)

Känner mig arg och frustrerad över hur upp och ner jag har varit de senaste dagarna. Superkänslig hela tiden, trött, deppig och ledsen för minsta lilla.
Bara allmänt olik mig. Vet inte riktigt varför?
Vill inte att det ska gå ut över andra i min omgivning, men svårt att veta hur man ska göra. Känner mig väldigt frustrerad och less.
Vill ha tillbaka mig själv nu. Vill ha tillbaka sunshine.

Vet att jag kommer känna mig bättre imorgon. Då ska jag upp och iväg till skolan för att träna lite venprov, pvk:er, intramuskulära injektioner osv på KTC (Kliniskt träningscentrum)
På kvällen är det aspning, det blir skoj! ;)

Ser fram emot en ny dag helt enkelt..

Jag vill bara hjälpa.
Jag vill bara finnas där.
Ta emot, ge, blunda, andas..

Ibland är det bättre att berätta,
ofta är det bättre.
Dela med sig av en tanke.

...men det bästa är kanske i många fall att vara tyst,
ta en dag i taget
och se vart vägarna leder.
Man ska faktiskt inte tänka för mkt.

Behöver höra det oftare.

För er som inte har en aning om vad en asp är för något kan jag tala om för er att det är ett snabbt växande träd som sprider sig sällskapligt, bildar klungor och fortplantar sig med skott.

Aspar finns i hela Sverige upp till trädgränsen och är den enda arten i släktet som betraktas som naturligt förekommande.

Nu är asp-perioden igång. Det betyder att det är nu asparna blir färgade med höstens vackra färger. Sedan faller de små "löven" dallrande ner till den leriga marken. Det är alltså därför viktigt med oömma kläder under asp-perioden, eftersom marken är lerig.

Vissa av asp"löven" är mer dallrande och vingliga än andra, men gemensamt är att alla står stolta och gärna visar upp sig i sin höstklädsel.

Vattenbristen, som lätt uppkommer nu på hösten, är troligtvis den främsta bakomliggande orsaken till att många asp"löv" tappar taget om stammen och försvinner bort från resten av klungan, med en nyfikenhet över okända marker.

Asparna har förstått vikten av samarbete för att klara sig i regn och skur. Precis som för alla andra träd så går det att skriva på stammen, så länge man är försiktig och tar det varligt...aspar är fina träd som man inte vill bråka med!

Alla har väl någon gång varit i skogen och lyssnat på asparnas vinande sång i vinden? - mkt vackert!

Det finns mkt man kan säga om dessa underbara aspar som förgyller tillvaron och skänker värme och glädje nu på höstkanten när mörkret och kylan biter sig fast djupt inne i barken.

(Gamla aspar fyller också en viss funktion, som populära boplatser för fåglar och andra djur.)

Sådär ja, nu vet du vad en asp är! Hehe

Vid detta laget har jag insett att jag borde känna en viss känsla inför dagens blogginlägg. En igenkännande känsla, eller kanske nervositet?
Jag tycks nämligen alltför ofta råka ut för problem i samband med hemgång.
I förrgår var inget undantag!

Vi hade tenta i Humanbiologi 2, dvs farmakologi och läkemedelsberäkning. Har ingen aning om hur det gick faktiskt.. Med tanke på att jag tappat hoppet om att klara den kvällen innan, och just nu inte vet, så är det iaf lite positiva nyheter! Lite småtypiskt att tentan återigen var placerad på en lördag från 13.30 till 18.00. Beror antagligen på att lärarna är så sena med att boka tentaplatser. 
Efter tentan var det iaf klassfest hos Jonis :) Skoj!
Det var roligt att så många från klassen kom, en riktig blandning! Är ju tråkigt när samma människor umgås med samma hela tiden, men i lördags umgicks alla med alla! :) Efter Jonis så drog vi till sticky. Några från klassen skulle dit, men dom drog i förväg (trodde jag), så jag och några andra åkte dit i efterhand. När vi kom till sticky så var nästan ingen där? Jag ringde till Malin i klassen för att höra vart de tagit vägen och hon berättade att de hade fastnat i hissen på vägen ner från Jonis lgh. Nio personer i en trång hiss utan fungerande lysen! :S Huvva! I efterhand fick jag höra att de hade suttit där i 1.5 timme innan räddningstjänsten kom!
Jag och några andra från klassen var på sticky, men sen ville jag dra hemåt. Eftersom jag inte hittade de andra så drog jag själv hemåt. Klev på spårvagnen....


...och vaknade med ett ryck en stund senare när spårvagnschauffören väckte mig och sa att vagnen var vid sin slutstation och att jag skulle kliva av!!!
Jösses..
För er som inte har varit i Kungssten, mot havet, så kan jag tala om att det inte är lätt att hitta där bland alla buss- och spårvagnshållplatser kors och tvärs över hela området. Inte i dagsljus och framförallt inte på natten. Jag visste varken höger eller vänster. Hade ingen aning om vilken riktning som var hemåt? En kille som satt och väntade på bussen mot frölunda såg att jag stod där förvirrad och frågade vart jag skulle någonstans? Jag berättade att jag somnat på vagnen och egentligen skulle ha klivit av på Godhemsgatan. Han pekade åt vilken riktning jag skulle gå för att komma till rätt hållplats och jag gick ditåt. Kom till spårvagnshållplatserna men visste inte ens vilken sida jag skulle stå på. Han såg att jag stod fel och hjälpte mig kolla när vagnen skulle gå. 10 minuter senare kom 11:an, jag tackade honom för hjälpen, klev på och kom till slut hem!

Vet inte varför, men är absolut inte första gången det krånglar sig för mig vid hemgång :P Tur att det brukar lösa sig till slut, och tur att det finns vänliga människor som kan hjälpa en!