Filosofselina - Ute på promenad i vardagens icke-galna värld...

Känner mig helt slut och trött efter dessa två dagar. Jobbat kväll-dag och fick ingen bra start på jobbpasset igår. Fick en väldigt rörig rapport på svensk-norska och kände att jag inte riktigt kunde greppa vad som var nytt kring patienten och vad som var gammalt, eller för den delen riktigt vad jag skulle göra eller var jag skulle börja någonstans. Min handledare var tvungen att sitta ett tag på "skåpet", alltså bevaka alla telemetrier/skåp med hjärtövervakning för att ingen annan på plats hade utbildning i det och sjuksköterskan som skulle sitta där under kvällen skulle inte komma förren efter 16. En annan tjej stöttade upp hos min patient och mig men hon var tvungen att gå och hjälpa en annan kollega efter fem minuter så kände mig faktiskt lite ensam och handledarlös och det hjälpte inte att sskan som hade varit där på dagen irrade runt privatklädd hos mig och patienten och slängde ur sig massa direktiv om saker hon tyckte jag skulle göra nu på direkten. Jag kände att jag behövde skapa en egen bild av situationen och agera utifrån den men just då var allt extremt rörigt och vad vet jag om precis vad som ska/borde göras egentligen? Saker låg huller om buller i rummet, sladdar, kablar och mediciner överallt. Patienten var inte helt stabil, hade sepsis (blodförgiftning) och behövde täta observationer. Inga av målen som läkaren hade satt upp på morgonen stämde med vad som skedde just nu. Sskan som hade varit där på dagen var alldeles hispig trots att hon förmodligen jobbat som IVA-ssk i många år och gav mig intrycket av att precis allt var akut och pratade om ev behov av noradrenalin etc. Jag tog alla relevanta kontroller på patienten och gick sedan till skåpet för att prata med min "riktiga" handledare som var ganska lugn, hon räknade lite på vätskebalansen och sa att läget ändå är ok just nu, men att vi får ha koll. Jag sa att jag inte kände mig trygg med situationen att inte ha någon handledare på plats och att jag tyckte att allt kändes lite rörigt efter rapporten. Jag vet inte hur rutinerna ser ut kring sepsis-patienter, men kan förstås agera så gott jag kan men vill inte missa något viktigt. Hon höll med och bad också om ursäkt för detta.

 

Efter ett tag fick min handledare avlösning och vi gick igenom situationen och städade upp på rummet. Kändes mycket bättre efter detta. Dock var det inte ett helt lätt patientfall, vilket ledde till en del diskussioner/resonemang under kvällen mellan oss och kontakter med olika läkare. Dagen efter hade vi hand om samma patient, och diskussionerna fortsatte. Vi fick använda våra huvuden kan man säga, dvs inte ett dugg konstigt att tröttheten känns lite överhängande såhär fredag eftermiddag. Jag har iaf lärt mig helt galet mycket under dessa dagar. Övat på att lyssna på lungor, tränat på att koppla ihop rubens blåsa och det häftigaste: hanterat en artärnål och tagit prover ur den, iihh så spännande! Men nu...efterlängtad helg! :D

Idag var det dags att fixa norskt bankkonto, så lönen har någonstans att placeras :) Såg också fram emot att äntligen fixa norskt VISA-bankkort så man slipper bli nekad kortbetalning med sitt svenska Mastercard på olika ställen, bl.a. kantinan (matsalen) på jobbet.

 

Att det är så stor skillnad mellan olika banker och deras villkor?! Kollade runt och jämförde olika. En del banker tar en månadsavgift på typ 60 kr bara för att ha ett konto, plus en massa andra små avgifter för kortbetalning, uttag etc. Alla tar väl en kostnad för överföringar till/från utlandet men kanske inte om man har samma bank i Sverige tex. Priset på avgifterna skiljer också markant mellan olika banker, hur kan det vara så egentligen?

 

Till slut hade iaf både jag och C bestämt oss för att slå till på ett check-in-konto/brukskonto i Nordea och skulle båda in och fixa kontot under dagen, fast på olika tider. Mitt jobb skulle börja kl 15 och C skulle gå från sitt jobb kl 15. Jag tog med mig papper på mitt norska personnr, anställningspapper ifall det skulle behövas och körkort/ID förstås. Påväg mot busshållplatsen kom jag att tänka på om jag kanske skulle behöva pass, funderade på att vända om men ändrade mig sedan "varför skulle inte ID-kort räcka liksom, jag har ju dessutom fått norskt personnr nu". Jag tog bussen till Nordeakontoret i stan. Det gick relativt smidigt trots en lite försenad buss men hann med bytet. Kontoret låg sedan alldeles vid hållplatsen. Gick in, tog nummerlapp och satte mig och väntade 5 min innan det var min tur.

 

Självklart behövde man just pass för att få skaffa VISA-kort och nettbank (internetbank). Bankkvinnan frågade om jag ändå ville öppna själva kontot så kunde jag ju komma tillbaka med passet och fixa det andra senare. Gjorde förstås detta, men kände mig så otroligt irriterad över att jag inte gick tillbaka och hämtade passet när jag kom på det påväg till bussen förut. Klockan hade nu blivit för mycket för att hinna åka hem, till banken och tillbaka igen. Banken har dessutom dåliga öppettider så inte helt lätt att få tid till att åka dit. Damnit. Skickade ett varnande sms till C om att han inte skulle glömma passet men visade sig att smset inte hade kommit fram för mobilen hade ställt om numret i sms-konversationen till utan +47, så vet inte vart det smset skickades. C hade då förstås inte heller med sig sitt pass och råkade alltså ut för precis samma sak.

Jag brukar sikta på att gå ifrån lägenheten ca 20 min innan arbetspasset börjar, då hinner jag precis gå dit och byta om och sedan ha någon minut till godo innan rapporten börjar. Klockan 14.30 (dvs 30 min innan jobbet skulle börja) öppnade himlen sig rejält och stora hagelliknande regndroppar vällde ner. Lite smått typiskt kände jag... precis sånt där retfullt "det är för att reta dig"-regn! Jag stod redo för att gå, men inväntade att det värsta regnet skulle sluta iaf. Klockan sprang fram till 45 innan jag var tvungen att gå. Sprang med paraply och regnjacka och tajmade ganska bra med grönt på övergångsställena (dock sprang jag lite fel väg så jämnade väl ut sig i kampen mot klockan). När jag kom fram till Lovisenberg, gick in genom entrén och tryckte på hissknappen såg jag att hissen precis hade åkt upp till vån 2, sen 3, sen 4, sen 5 och sen 6. Helt sjukt, hur stor är chansen att hissen måste stanna på precis alla våningar när jag har lite bråttom. Hissen börjar sedan äntligen åka nedåt, men upptäcker då till min förbannelse att hissjäveln (ursäkta språket!) stannar på vån 5, vån 4, vån 3, vån 2 och ÄNTLIGEN vån 1 (entrén). Det hade ju också hunnit samla sig lite folk utanför hissen som också skulle åka med mig upp sen, dvs skulle det ta ännu längre tid med tanke på att jag skulle ända upp till vån 6. När hissdörren öppnade sig stod det en suspekt man i morgonrock och tittade sig runtomkring och gick sedan ut. Slår vad om att stackarn har tvångstankar alternativt extremt tråkigt och själv åkt hissen och stannat på varenda våning, bara för att. Jaja, efter ett snabbt men fumligt ombyte så sprang jag nerför trappan och var på plats i hyfsad tid, med andan i halsan.

 

Denna kväll skulle jag och handledaren ta hand om en NIV-patient, dvs bland det mest avancerade medicintekniska som finns på MIO. Blev jättespänd och lite nervös direkt. Hade fått höra att jag kommer att få specifik upplärning/kurs om NIV innan jag själv ska ha hand om en patient med sådan, så hade väl inte riktigt trott att jag skulle ha hand om en sådan patient min andra inskolningsvecka (men det var ju handledaren som hade ansvaret och jag skulle mest titta på och lära mig lite).

 

Ska ge mig på ett försök till förklaring till vad NIV är, men har som sagt inte lärt mig det riktigt själv ännu hehe. NIV är en apparat (samma apparat som en respirator) som används på människor som kan andas mestadels själv. Patienten har på sig en mask som sitter hårt spänt runt huvudet för att det inte ska läcka ut luft vid sidorna. Apparaten ger ett lufttryck och ett motstånd och är också kopplad till syrgas. Den hjälper patienten att "fylla upp" lungorna, hålla ett visst tryck och ger god ventilation, ser liksom till att patienten inte t.ex samlar på sig koldioxid. Maskinen har flera olika viktiga inställningar som ska anpassas efter patienten. Sjusköterskan får inte lämna patienten ensam, för plötsligt så kan masken eller någon slang lossna, något värde sjunka eller stiga för högt etc. Apparaten larmar och åtgärder behöver vidtas. Min handledare gick igenom apparaten och försökte berätta lite mer om hur den fungerar. Eftersom jag inte har så stor erfarenhet av just lungpatienter är många "självklara" begrepp nya för mig och hjärnan behöver tid att koppla ihop allt och komma ihåg. Det blev en tuff kväll med mycket nytt att lära sig, men samtidigt var det jättespännande och roligt! Min handledare och patienten sa i slutet på passet att de tyckte att jag var duktig och lärde mig snabbt. Åh vad det kändes roligt att höra, särskilt med tanke på hur nytt allt är för mig! Gick hem med ett leende inombords.

Då min handledare kommer att ha dagis-inskolning etc denna vecka så kommer jag att gå bredvid en annan sykepleier, från Stavanger. Hade fått förvarning om att hennes dialekt kunde vara lite svår att förstå, vilket definitivt stämde! Kändes dock bra att hon började med att berätta om att hon själv hade haft jättesvårt att förstå svenska och danska innan hon vant sig och att hennes dialekt kan vara svår att förstå även för norrmän ;) På förmiddagen hade vi en härlig patient som spred glädje genom att (från att ha varit trött och sängliggande) plötsligt vakna upp och ställa sig på benen med all världens energi i kroppen. Min handledare berättade engagerat om olika kontroller och observationer som var bra att kunna och att utföra på olika patienter, samt varför.

 

Efter lunch när vår patient hade åkt hem så hjälpte vi till på akutmottaket. Där var det kaos, för fanns inga platser på avdelningarna så många patienter fick slussas till andra sjukhus. Vi tog först emot en patient med magsmärtor och lågt blodsocker. Kände mig genast mer bekväm i agerandet tack vare min diabetesutbildning. Efter att vi tillsammans hade tagit EKG, kontroller, satt nål och kopplat glukosdropp (sockerdropp) så ville läkaren att vi skulle ta en blodgas. Min handledare frågade mig om jag var van att ta blodgas? Javisst, sprutan ser lite annorlunda ut här men principen är väl samma. Ska vi aspirera ur den nysatta nålen i armen eller sticka igen tycker du? Varpå hon tittar fundersamt på mig och säger: men tar du ur nålen får du ju venöst blod, inte arteriellt? Jag står där lite smått chockad och hon berättar att det är sjuksköterskorna där som brukar ta arteriella blodgaser. Något som läkaren gör i Sverige. Jag som hade hört att sjuksköterskor i Norge inte gör lika mkt medicintekniskt som i Sverige, men tji fick jag!

Vener = blodkärl som leder det syrefattiga blodet tillbaka till hjärta/lungor. Vanliga blodprov tas ur vener.

Artärer = större och kraftigare blodkärl som leder ut det syrerika blodet ut i kroppen. Artärer har högt tryck och är där du känner efter puls. Vid skada så pumpas/sprutar blodet ut, därför känns tanken på att sticka en nål rakt in i artären lite småläskig. Men är något jag alltså kommer att lära mig!

 

Efter att vi rapporterat över patienten till ansvarig ssk var det dags för nästa patient, med misstänkt blodförgiftning. Jag hann i princip bara ta EKG innan det var dags att sluta dagen för att hinna med tåget mot Broby. Tågresan gick bra (åkte 1:a klass med 50% rabatt). Det var rymliga säten och inte så mkt folk. Klev av i Arboga och blev hämtad av C:s familj. Åkte direkt till Ica Maxi för att storhandla mat att ta med tillbaka till Norge. Blev väl ca 8 kg kött hehe. Samt lite kaffe, tvättmedel, chilisås och annat som är snordyrt i Norge. Awesome!

Åh vad det är skönt med helg! Både jag och C har känt oss helt slutkörda efter veckan. Det bara flyger runt norska ord i och runt huvudet hehe och har nästan varit lite svårt att koppla av helt. Men blev iaf lite mys och slapptid, kolla på serier. Åså lite nytta i form av upp-packning, tvätta, fixa lite pappersgöra och handla kläder till begravningen av världens finaste svärmormor på tisdag. Blir att åka tåg direkt efter jobbet imorgon och sen tillbaka till Oslo på tisdag kväll.

Wohoo idag kommer C hem :) Skönt att äntligen ha stödet nära nu i händelserika tider som ett nytt jobb innebär (för oss båda)!

 

PS. Jobbet gick bra både igår kväll och idag. Fortsatt rätt lugnt på MIO, var inte en enda patient i några timmar så blev en del teoretisk genomgång och läsande. De patienter som sedan kom var stabila. Svårt att bemanna när arbetsbelastningen kan svänga från inget till allt på 2 min. Märkte att det började köra ihop sig lite (fyllas upp med patienter) under eftermiddagen idag. Skönt att då gå hem och sedan ha en ledig helg!

Är hemma i lägenheten och donar lite bland flyttkaoset. Inte haft någon energi alls till att ens titta på flyttkartongerna efter jobbet. Anser dock att det är precis så det får lov att vara med tanke på all press ett nytt jobb innebär. Idag ska jag jobba kvällspass för första ggn, följt av ett dagpass imorgon.

Dag 7.30-15.30

Kväll 15-22.30

Natt 22-08

Blir alltså verkligen att bara komma hem efter jobbet, sova direkt och sen upp och jobba igen. Tur att lägenheten inte ligger mer än ca 500 m från Lovisenberg, extremt lyxigt! :D

Arbetspassen/vakten börjar med en gemensam snabb genomgång av vilka patienter som är inneliggande och vem som ska ha hand om vem. Det fördelas också ut:

* Ansvar; typ teamledare, vanligtvis mellanchefen på dagtid.

* Stanscalling; springer på hjärtlarm

* Skåpvakt; tar emot samtal samt sitter stationerad framför alla MIO:s, akutmottagningens och alla avdelningars telemetri och skåp-övervak för att ha kontinuerlig koll ifall någon blir dålig. Den som har ansvar för patienten ska självklart också ha koll, men skåpvakten har en överblick och brukar ringa till vederbörande avd om något ser konstigt ut.

Sedan går varje sjuksköterska (finns inga undersköterskor på MIO) till respektive patient (1-2 patienter var) och får en mer utförlig rapport från den sjuksköterska som har haft hand om patienten vakten innan.

Läkarvisitt (rond) är kl 9 på dagarna och inga läkemedel (förutom t.ex antibiotika som ska ges särskilda tider) ges förren efter ronden. Så på morgonen innan ronden är det alltså frukost och stell (morgonomvårdnad).

I Norge äter man oftast bara tre ggr om dygnet, varav endast en varm måltid. Det kommer alltså upp matlådor med varm mat vid ca 13 och patienterna äter maten när de vill. I övrigt serveras färdigbredda mackor övriga tider på dygnet. På dagpassen brukar personalen bara äta mackor, sallad eller liknande till lunch för att sedan äta den varma middagen efter att de slutat. På kvällspassen äter de alltså ofta en varm måltid enl min handledare. Själv har jag haft med mig matlådor att värma varje gång, och tyckte väl att det var lite märkligt att det inte fanns micro i personalrummet utan bara i köket där patientmaten hanteras. Funderade också på om kollegorna aldrig äter “riktig mat” haha, innan jag fick det förklarat. Jag kan faktiskt köpa tanken att inte äta allför maffig mat på jobbet, för man blir ju trött efteråt! Är dock lite tveksam på om jag inte ändå vill äta en stadig lunch hehe ;)

På Lovisenberg används journalsystemet DIPS, det enda systemet för hantering av patienter och deras journaler, SKÖNT! Slipper därmed kryssa runt bland tusen olika system som på Sahlgrenska. Dock har jag nu istället övervakningskurvor och medicinlistor i pappersform, relativt avancerade sådana dessutom.

 

Idag har jag för första gången dokumenterat i DIPS. Insåg snabbt att bokstäverna ä och ö inte finns på norska tangentbord utan istället ø och æ. Alla ord med dessa bokstäver i blev alltså automatiskt “norskliknande” fast då oftast felstavade och inkorrekta norska ord. Kändes jättedumt, som om jag försökte låtsas att kunna norska. Måste vara bättre att istället försöka skriva rätt norska ord direkt? Finns förstås möjlighet att kopiera och klistra in ä och ö varje gång, eller ev använda något snabbkommando men det blir ju ineffektivt!

 

Pratade med min handledare om detta, och hon tyckte absolut att jag kunde skriva på norska blandat med svenska. Tydligen gjorde flera så. Känner ändå, vad tusan jag är ju i Norge så då är det väl bättre att försöka mig på språket ordentligt! Märkte till min stora förvåning hur många ord och stavningar jag redan hade snappat upp! Jag skrev dagens dokumentation med mer norska ord än svenska. Galet! Jag insåg också att jag automatiskt använde mig av vissa norska ord för att lättare förklara mig för någon kollega eller patient. Detta är alltså efter TRE dagar på jobbet. Hur ser det ut efter några månader? :) Min handledare läste igenom dokumentationen och tyckte att det såg jättebra ut. Jag som hade förberett mig mentalt på ett antal skrattanfall från hennes sida, över min (i mina ögon) skrattretande konstiga text.

Idag hade jag också en kollega från Danmark, men det var BETYDLIGT mycket värre. Jag förstod uppskattningsvis en fjärdedel av vad hon sa och då oftast med några sekunders fördröjning. Jag fick först bearbeta orden i någon sekund i den förvirrade tumlare som numera är min hjärna. Detta resulterade förstås i att jag stod tyst, log och hummade, medan min handledare pratade med kollegan. Tänk när jag inte har min handledare som kan stå bredvid och förstå precis allt och svara adekvat haha! Jag måste se ut som en idiot, alternativt verka suuperblyg! :D

Min handledare hade idag ansvar för “stanscallingen”, sökaren som larmar när någon behöver ögonblicklig hjälp (t.ex vid hjärtstopp). Tillsammans med anestesiläkare, medicinläkare, anestesi-ssk och ssk från akutmottagningen springer de till vederbörande avdelning för att agera. Vi gick igenom utrustningen. För att få ha det ansvaret ska man vara erfaren och gå en särskild A-HLR-kurs där man själv ska kunna analysera hjärtrytmen för att veta om man ska defibrillera eller inte. Känner verkligen att jag måste läsa på om alla akutläkemedel etc! En del i inskolningen är att läsa på om intensivvård, anatomi-fysiologi etc, vilket jag tycker är toppen! Jag kommer heller inte att få göra allt direkt utan succesivt inskolas i olika svårighetsgrader, känns tryggt.

Frågade personalen lite om vad man gör om man har det väldigt lugnt, i väntan på nya patienter etc. De sa då att avdelningarna brukar ringa för att be om hjälp med komplicerade medicinska åtgärder t.ex, att man då kan gå upp och hjälpa dem. Idag var jag med och assisterade anestesiläkaren med en CVK-inläggning. Patienten kom från en avdelning ner till MIO för att göra ingreppet. Även om det inte är världens häftigaste sak så gav det mig en stor insikt, jag står nu på andra sidan. Den sidan man ber om hjälp ifrån :O Hur ska jag kunna bära den manteln? Jag har kollegor som jobbat flera år inom intensivvård. Men de säger alla att det är okej att fråga, ok att vara ny! Men kan ni förstå hur spännande allt är :D Jag VILL ju lära mig massa nytt, utvecklas! Men kanske är galen som både flyttar utomlands OCH börjar jobba inom intensivvård med “bara” 2,5 år som allmän-ssk i bagaget, samtidigt? YEAH!

Med sömndruckna ögon har jag transporterat mig från soffan till datorn. Jag behövde verkligen en stunds vila efter dagen. Det tar kraft att vara ny. Konstig känsla också. Jag har jobbat i 2,5 år som sjuksköterska men nu är jag i ett nytt land, på ett nytt sjukhus och dessutom på en arbetsplats där de allra mest sjuka medicinpatienterna vårdas. Jag är ny, novis, oerfaren men ändå fullproppad av andra tidigare erfarenheter att jämföra med. Får ofta frågan om var jag har varit tidigare och känner stor stolthet att berätta om Avd 132 och den breda kunskapsbas det gett ändå. Men pirrade allt till i kroppen att höra ord som artärnål, NIV, high-flow, respirator och annat som jag kommer att få lära mig succesivt. Wow vad mycket jag kommer att lära mig!! Den allra mest avancerade sjukvården med tillhörande tekniska prylar. Det som gör mig mest nervös av allt är ändå språket! Norska är ju på så många sätt väldigt likt svenskan, med det dumma är nästan just det, att det är så likt! För tänk om jag tror att jag förstår, men i själva verket är jag helt ute och cyklar? Kommit på mig själv med att ibland utöva lite pepp-talk för mig själv: “Men Selina, tänk på att många svenska sjuksköterskor innan dig har varit här och jobbat. Har de klarat det så kommer du att klara det!” - Ja, klart att jag kommer! Det måste gå helt enkelt!

Verkar iaf vara bra stämning bland personalen och det gör mig GLAD! För är inte det nästan viktigast av allt? Min handledare verkar jättego och ganska lätt att förstå (tack och lov!). Cheferna lunchade samtidigt som oss och satt och skojade och skrattade tillsammans med personalen, pratade om bra serier att titta på etc. Känns som om personalen har en bra relation med cheferna! Lunchrummet, förråd, skölj etc delas med personalen på akutmottagningen och de verkar också goa. Känner på mig att detta kommer att bli jättebra!

Hur gick dagen då?

Jo, det började med storrapport inne i lunchrummet. Jag välkomnades och fick ett papper med vilka patienter som låg på MIO (medisinsk intensiv og overvåkning). En sjuksköterska rapporterade basalt angående patienterna men herregud vad svårt det var att hänga med! Sjukdomar och åkommor har andra namn och förkortningar, siffror sägs på ett helt annat sätt (mer som tyska tror jag). Min handledare hade inte kommit ännu så kände mig lite lost när hon hade räknat upp vilken patient vi skulle ha hand om (förstod alltså inte vilken siffra på rumsnr hon sa haha) men märkte det förstås när vi kom ut och skulle ta enskild rapport av natt-sskan. Då kom min handledare också och denna rapport gick tusen ggr bättre att förstå! Dagen var sedan extremt lugn. Vår enda patienten var uppegående. Till frukost fanns färdiga mackor från köket. Morgonmediciner delas nästan alltid ut först efter ronden. Patienten förflyttades till en avdelning innan lunch, efter det hade vi ingen mer patienten utan gick igenom lite saker och läste kompendier etc. Ändå är huvudet helt överansträngt! Men…alla intryck Selina! :)

Några lite förvirrande lärdomar från de första dagarna, om jag inte förstått helt fel förstås:

 

AF i Norge är inte andningsfrekvens, utan atrieflimmer (förmaksflimmer)

RF = respirasjonsfrekvens (andningsfrekvens)

Kreft = cancer

Hodepine = huvudvärk

Hjerneslag = stroke

Yr = svimmel

Vil = kommer

Husker = minns

Trenger = behöver

Vakt = arbetspass

Sengepost = avdelning

Rus och avhengighet = alkohol- och beroendeproblematik

Hur man stavar norska? Lägg till ett e efter vanliga ord, funkar tror jag ;) haha!

Blir en tidig kväll hoppas jag, måste få ordentlig sömn inför morgondagen! Kanske ska laga lite köttdeig först = köttfärs haha! Over and out!

Första dagen på nya jobbet idag!

 

Spöregnade imorse och trots att jag klev upp nästan 1,5 h innan jag behövde gå till jobbet så hade jag stressigt och svårt att hinna med att komma iväg i tid! Anlände vid Lovisenberg lite stressad, nervös och fuktig i min regnjacka. Gick in genom dörren till akuttseksjonen och funderade på hur jag skulle bära mig åt, vart jag skulle gå först. Gick till cheferna och mötte två lite frågande ansikten. Det blev någon millisekund av tystnad innan jag sa: hej jag ska börja jobba här idag. Då log de och utbrast: hei hei Selina velkommen velkommen, och presenterade sig. Bakom dem satt chefen jag hade varit på intervju hos, och hälsade välkommen. Min första dag skulle bli mest administrativ. Det första vi gjorde var att ordna passerkort och därmed också att fotografera mig. Det gick extremt snabbt, hann inte ens blinka innan mitt kort skrev ut ur maskinen, med en tomatfärgad Selina på bild :P Hade uppskattat att se bilden innan det var klart haha. Efter en rundtur på sykehuset bland trappor och hissar här och där kände jag mig förvirrad. Hur kan ett litet sjukhus vara så lätt att tappa bort sig i? Jag fick träffa några av mina nya kollegor, min handledare skulle dock inte börja förren imorgon. “Mellanchefen” som hjälpte mig under dagen ordnade med en plastficka full av papper som jag skulle läsa.

När det var dags för lunch gick vi till “kantine”, inte fattat förren nu att det betyder matsal. Trodde de menade att vi skulle till kantinerna, behållarna för mat haha! Väl där plockade vi ihop varsin sallad och gick till kassan. Jag hamnade lite efter de andra i kön och blev jätteosäker på om jag skulle ta bestick och glas och sånt där eller om vi skulle äta någon annanstans? Jag chansade, värre att stå där utan. Salladen skulle man sedan ställa på en våg, för priset var i hg. Billigt ändå, min sallad kostade bara 45 kr. Jaha, visade sig förstås att vi skulle gå tillbaka till avdelningen för att äta. Frågade dem angående besticken och glaset men de sa att det inte gjorde något att ta med sig det till avdelningen. Kände mig ändå lite dum! Lunchen var trevlig. Det var god stämning bland alla. Var lite svårt att förstå norskan när de pratade med varandra, men gjorde mitt bästa för att hänga med. En av sykepleierna frågade vart jag hade jobbat innan, så berättade om Sahlgrenska i Göteborg och hon utbrister “jaha, är du svensk??” Hon trodde att jag bara hade en annorlunda norsk dialekt hahaha! Kanske fick godkänt i att själv vara lättförstådd iaf då? ;)

Efter lunch hade jag fått inlogg till datorn och genomförde webb-baserade kurser i brandinstruktioner, IT och journalsystemet. Blev lite segt efter ett tag och kände mig rätt trött i huvudet. Men klarade iaf kurserna galant. Fick också reda på att Lovisenberg har avtal hos flera gym i stan, att anställda får träna till rabatterat pris. Nice! Ser faktiskt fram emot att börja landa lite i stan och hitta en vardag där träning också är inkluderat regelbundet. Gissar dock att den där landningen lär dröja ett tag. Herregud jag ska börja jobba på medisinsk intensiv och overvåkning! Ser iaf fram emot morgondagen då jobbet börjar lite mer på riktigt. Håller alla mina tummar att min handledare är lätt att förstå, annars blir det tuffa 6 veckors inskolning!

PS. Har idag fått mitt norska personnummer. It´s really on, yeah!

Den sista semesterhelgen spenderades i Dalarna. Händelserikt! Hann med kel med kattungarna och att hälsa på familjen. Lekt datorreparatör utan framgång, avskyr Linux! Cyklat, gått barfota i gräset, kört bil, ätit gott, badat i Siljan och varit på akuten i Mora med en dåligt mående mamma som nu mår bättre. Har haft sommar ändå, mer sommar än vad en stad har att erbjuda enligt min mening!

 

Nu då? Påväg tillbaka till Oslo. Bil till Borlänge, sedan nästan 7 h tågresa. Efter en hel del träsmak i rumpan och lite ömmande ländrygg såg jag faktiskt fram emot det lite längre bytet i Kil, men kändes mindre roligt när jag och ryggsäcken blev jagade av getingar inne på stationen. Lade ifrån mig ryggsäcken med min efterlängtade smörgås i, och tittade på när getingarna kröp runt och gosade på den hudvarma ryggsäcken. När nästa tåg skulle gå fick jag med stor möda bort dem med hjälp av en tidning och ihärdigt skakande. Måste ha sett dum ut alltså, hoppas att de andra på stationen såg att det var riktiga getingar jag försökte vifta bort (och inte en psykiskt instabil tjej)! Sitter nu på sista tågsträckan och har fortfarande en timme kvar på resan. Varmt, kvavt. Två fönster är öppna men luften blåser inte åt mitt håll. Kupén full med folk. En barnfamilj, en alkis och en hel massa ungdomar är mina närmaste sällskap. Passerat Norgegränsen och nu därmed också avkapat internet och istället en lockande möjlighet till dyr telefonräkning. Isolering.

Imorgon är det 11 augusti och start på en ny episod i mitt liv. Jag är bra på det där med nya episoder ändå! Mitt nya jobb börjar, och jag lovar att uppdatera om hur det går! Det blir fem inskolningsdagar i rad denna veckan, och C är samtidigt borta på bootcamp. Lite ensamt och isolerat alltså, men samtidigt extremt spännande och roligt!!

 

Får se om det blir någon sömn inatt? Waaaaah!